MATS PETERSSON

Jag blandar egna konstprojekt med uppdragsfotografering. Porträtt dominerar.
Det var omslagen på vinylskivorna som väckte mitt intresse för fotografi. Hypgnosis var en brittisk designfirma som gjorde skivomslag till Pink Floyd, Led Zeppelin med flera. Det hände att man köpte en skiva bara för omslaget. Oftast var det Hypgnosis som låg bakom designen.
När jag slutade grundskolan 1970 tog jag anställning i en fotoaffär, som också hade en studio för familjeporträtt. Där fanns mörkrum och en kvinna som lärde mig tekniken. Minns hennes undervisning, speciellt vid filmframkallningen, då rummet måste vara helt mörkt och hennes händer tog mina händer för att visa hur man hängde filmerna på ramar, som sedan sänktes ner i framkallaren och agiterades i lagom takt, inte för snabbt och inte för långsamt. Vi skrattade ofta.
En dag 1972 låg det en fotobok i bokhandelns fönster, med tvillingar på omslaget. Fotografen var Daine Arbus. Hon förändrade min bildsyn och är fortfarande den som jag återvänder till när jag tappar lusten. Man Rays konst, men också hans självbiografi Self Portrait, är en återkommande läsning. Robert Franks bilder på Rolling Stones bästa LP Exile om main st. satte sina spår.
Hasselbladaren, den svenska kameran, kom tidigt in i mitt liv tack vare studion. När jag efter fotoskolan började arbeta som fotograf 1979, då var Hasselbladaren med.
Digital fotografi har aldrig riktigt fångat mig. Men mitt största konstprojekt Firewatch är ändå plåtad med en digital Hasselblad. De första bilderna togs 2010 i ett naturreservat i norra Småland och handlar om kontrollerade skogsbränder, bränder för att hjälpa naturen. Firewath har visats på många platser, även utomlands. Senast i Frankrike och Danmark 2023.
Under EU-kravallerna 2001 arbetade jag för Journalisten. Hannes Westberg föll då framför mig, skjuten av polis. Till Månadsjournalen, Bonniers påkostade kulturmagasin gjorde jag flera konst- och författarporträtt. När Bokmässan och Filmfestivalen startade var jag deras fotograf i några år. För Göteborgs Stadsteater fotograferade jag många föreställningar och porträtt under flera år.
Jag är nu på väg tillbaka till det analoga. Har åter fått tillgång till ett mörkrum. Hantverket lockar och så slumpen, det man upptäcker och fångar under processens gång. Angalog fotografi handlar mycket om att vara lite före när det händer. Du kan inte rassla iväg en massa exponeringar som med det digitala. Det gäller att vara extremt närvarande och det sätter också sin prägel på bilden. Mobilkameran är trots allt en tröst och håller bildseendet igång. Många bilder blir det varje dag.